Idag har jag för första gången fiskat upp, fileat, tillagat och ätit en abborre. Missförstå mig rätt: jag är uppvuxen i en by som närmast kan jämföras med Astrid Lindgrens Bullerbyn och vi barn tillbringade många dagar, kvällar och nätter vid sjöarna och tjärnarna runtom i grannbyarna där vi fiskade upp aborrar och mörtar. Men jag fick aldrig tillfälle tillaga och äta någon av fiskarna.

Imorse vaknade jag upp i ett soligt Rossön hos mina svärföräldrar. På förmiddagen tog vi skotern ut på isen och pimplade, och jag drog upp några abborrar. Det var ett tidskrävande arbete att filéa de små, hala firrarna, och jag gjorde säkerligen av med med energi för att fiska upp och tillaga fiskarna än vad jag fick ut av att äta dem, men det gav energi till själen. På vardagar lagar jag oftast mat som går snabbt att laga, men så ibland kommer de där tillfällena i livet då jag behöver ”meditera”, och då gillar jag att göra såna här tidskrävande saker i köket.

Det är intressant att tänka på hur vårt förhållande till mat har förändrats under årtionden och århundraden. Förr arbetade vi hela dagarna för brödfödan, idag fokuserar vi mer på att undvika bröd.

Jag vände abborrfiléerna i rågmjöl som jag blandat med salt och peppar, stekte dem i smör, lade dem på knäckis och droppade över lite citron. Gott för munnen, gott för själen. De fiskar jag inte orkade filéa tog vi hand om och kokade till katterna.

Ja, jag erkänner. Jag provade att göra en sås lite snabbt, det blev inte alls bra. Jag råkade bryna smöret så att såsen smakade typ som knäck. Vi åt inte detta till middag utan bara som en liten provsmakning, så jag lade inte så mycket eftertanke i själva tillagningen… Tur det, knäckemackan blev god!