Rynkar vi på näsan åt vegetarisk mat?

Det diskuterades på nyheterna i morse om en skola som infört vegetarisk måndag i matsalen, delvis för att spara pengar, men också för att lägga fokus på matens påverkan  på miljön och hälsan. Man hoppas kunna presentera barnen för en ny typ av mat och på så vis påverka deras framtida matvanor på ett positivt sätt. Argumentet emot detta är att man genom att endast servera vegetarisk mat tvingar barnen till matvanor de inte själva valt. Man har också sett att det kan leda till att barnen äter mindre.

Min spontana tanke och fråga är: varför känns det ofta som att vegetarisk mat är lite ”tabu”? När en vegetarisk maträtt presenteras så läggs det så stort fokus på just det faktum att den är vegetarisk – ungefär på samma sätt som det lägg stort fokus på vilken sexualitet man har. Vilken skillnad gör det? Varför inte istället lägga fokus på om maträtten är god eller inte? Genom att fokusera på köttets vara eller inte vara kanske man får vegetarisk mat att framstå som något konstigt, istället för något fullständigt naturligt. Ungefär som om vi rynkar på näsan åt maten vi serverar åt någon annan. Forskning visar att aptiten påverkas mycket av hur personen som serverar maten reagerar. Rynkar vi gemensamt på näsan åt vegetarisk mat?

Angående att vi tvingar barnen till matvanor de inte själva valt: är det inte alltid så med skolmatsalen? Var det mitt val att äta kalops? Nej. Var det mitt val att äta den där konstiga fiskgratängen som fick en att vilja fly fältet? Nej.

Det som känns sämst med detta är att man sett att barnen äter mindre när det serveras vegetarisk mat. I sådana fall kan det påverka barnens ork, och om det finns en cafeteria som säljer sötsaker så kan jag tänka mig att de får bra försäljningssiffror. (Om man bör sälja godis på en skola är ju dock ett kapitel för sig…)  Samtidigt kan jag dra en parallell till ett viktigt tankesätt angående mat för barn som jag har fått med mig från min utbildning:

”Det är förälderns ansvar att servera barnen mat och välja vad som ska serveras, men det är barnet som väljer vad det ska äta”.

Det sägs också att man kan behöva servera en ny ”smak” 20 gånger innan ett barn har vant sig och accepterat smaken. Hur högt upp i åldrarna som man kan följa detta går ju att diskutera.

Vad tycker du? Är det här ett steg i rätt riktning eller något som kommer få barnen att äta mindre? Är det bra eller dåligt att ha en vegetarisk matdag i skolmatsalen? Kan vi lära barn att tycka om fler olika sorters mat på det här viset?