En decimeters mellanrum mellan låren

Det pågår krig i världen, det finns barnfattigdom, folk kämpar emot cancer eller försöker bota AIDS. Ändå känns det ibland som att det vi lägger mest tid på är vikt. Ned i vikt. Bli smal på en kvart, utan ansträngning eller med hjälp av glorifierad självsvält.

Jag går genom hyllorna på bokhandeln i jakt på Jamie Olivers senaste kokbok, men det enda jag hittar är hyllmeter efter hyllmeter av böcker som beskriver olika dieter som ska hjälpa mig att gå ned i vikt. Om det ändå vore så att det rörde sig om att gå från övervikt till idealvikt – läs:hälsosam vikt – men det slutar inte där.

Problemet jag vill beskriva handlar om vikthets, smalhets. När idealet är undervikt och minst en decimeters mellanrum mellan låren. När någon författare menar att den hårt tränande kvinnan i reklamen för gymmet är äcklig och ohälsosam eftersom hon inte är size zero.” Om man nu ska bli smal så är det väl lika bra att bli riktigt smal” är en sammanfattande slogan. Lägg till glamourösa bloggare som svälter sig och opererar tillbaka brösten som försvunnit av naturliga skäl i bantningskuren. De som har tusentals unga läsare som ser upp till dem och som matas med bilden att det är så man ska se ut och leva för att bli framgångsrik och omtyckt.

När Isabella ”Blondinbella” Löwengrip visar sig i bikini på sin blogg så får hon stå ut med tusen olika kommentarer om att hon minsann borde börja banta nu när hon ska gifta sig, att hon har ohälsosam bukfetma som hon absolut inte borde vara stolt över, och hon borde ju veta bättre, hon som ska vara en förebild. Vi pratar alltså om en kvinna som törs lägga ut en bild på sin kropp trots att hon inte är size zero. Hade detta varit för 40 år sedan, innan vi kunde se anorektiska modeller på catwalken, så hade väl ingen reagerat. Men att en normalviktig person, med kurvor, valkar och naturliga bröst lägger ut en bild på sig själv i bikini – det är chockerande, trots att hon kroppsmässigt representerar en otroligt stor grupp av oss kvinnor. Det är bara det att normalstora kvinnor inte längre får plats i normen. Hur hamnade vi här?

Jag blir ibland otroligt förbannad över att vi än idag i vår ”upplysta” tidsålder har skyltdockor vars midja är smalare än mina lår. När är det nog, när ska vi lägga ned smalhetsen och börja träna för att vi mår bra av det, äta både gott och hälsosamt i en lagom mängd för att kroppen ska må bra, och älska oss själva istället för att hata och försöka passa in i en mall som inte är byggd efter verkligheten? När ska det bli okej att ha en hälsosam medelvikt och lite kurviga lår – när ska kvinnor slippa på ångest av att stå i provrum?

Under tiden jag blivit klokare har jag lagt mindre och mindre energi på saker som inte spelar någon roll – såsom att oroa mig över att min rumpa är ”päronformad” eller att min näsa är som en skidbacke. Visst, jag är absolut inte immun. Nog gruvar jag mig ibland för att ta på mig bikini eller för att hitta en snygg klänning till festen. Då står jag inför ett val: smalhets eller acceptans. Jag väljer det senaste och köper en klänning som passar mig, istället för att försöka passa i klänningen. Jag väljer att lägga min tid på saker jag tycker om att göra, som att laga mat, träna för att det är kul och känns bra, skratta med mina vänner och njuta av en fika på stan.

Kanske kan alla vi tjejer komma mer och mer till den insikten ju klokare vi blir, att det är hälsan och livskvaliteten som är viktigt, inte klädstorleken. Det som oroar mig är att det inte är ”den andra sidan” vi slåss emot. Kommentarerna om Blondinbellas tjocka mage kommer inte från män eller från industrin. Rätta mig om jag har fel: kommer de inte från andra unga kvinnor? Vi tjejer som sitter i samma båt, som alla försöker få på oss samma smaljeans, vi spär själva på vikthetsen genom elaka kommentarer, och bloggande om hur man kommer i storlek 34 på kortast tid och med artikel på artikel om de senaste dieterna, den ena mer idiotisk än den andra.

Här är några av mina tankar och erfarenheter om vikt:

  • Upp till 25-årsåldern bygger vi upp vår benstomme tills vi kommer till vår så kallade ”peak bone mass” då vårt skelett är som starkast. Efter denna ”topp” minskar vår benmassa, om än i olika takt beroende på hur vi lever. Genom att svälta sig i unga år missunnar man kroppen sin chans att bygga upp ett starkt skelett som ska hålla hela livet. Detta är bara en liten del av de negativa effekterna som kommer av att inte äta. Det är under den här viktiga tiden som tonåringarna sitter och petar i skolmaten för att gå ned i vikt.
  • Låg vikt är inte det samma som bra hälsa. Man kan väga mycket och vara vältränad
    och ha en hälsosam kropp, och man kan väga lite och vara totalt otränad och ha en kropp som inte alls mår bra.
  • Låg vikt är inte nödvändigtvis förenat med ökad lycka eller framgång. Jag har i vuxen ålder vägt allt emellan 55 och 66 kg. Jag var inte mer älskad och mådde inte bättre när jag vägde 55 kg än vad jag gör nu. Jag hade inte fler vänner eller presterade bättre på jobbet eller i skolan. Jag tänker sticka ut näsan och säga: att ligga på BMI 20 gör inte en människa lyckligare än att ligga på BMI 24. Att älska sin kropp och acceptera den som den gör däremot en människa lyckligare. Att lägga tid och energi på att må bra och göra det man brinner för i livet leder också till ökad lycka jämfört med att fokusera på att gå ned i vikt hela dagarna.
  • Det är fullt möjligt att svälta ned sig någon storlek i lagom tid till festen på fredag. Festen kommer dock inte bli roligare om du har en mindre klänning på dig. Du kommer mest troligt att ha förstört en vecka för att ha roligt en kväll. Genom att svälta dig ned i vikt tappar du mer muskler än om du långsamt i lagom takt skulle ha ätit och tränat bra och på så sätt tappat eventuellt överflödiga kilon. Minskad muskelmassa leder till minskad energiförbränning, mindre styrka och mindre ork och det är den här typen av korta dieter är det som leder till jojobantning, eftersom man oftast går upp i vikt igen efter att man slutat tokbanta, och ofta lägger man på sig något kilo mer än vad man hade när man började banta.

Tänk er en värld där löpsedlarna inte handlade om den senaste dieten. Dit vill jag. Vems ansvar är det att vi ska komma dit? Är det modeindustrins och skyltdockstillverkarnas ansvar? Kanske – men börjar det kanske hos oss själva?

Jag har också nojat om vikt, precis som många andra kvinnor. Jag har slutat med det och lägger istället energi på att leva mitt liv så som jag vill,  jaga efter de jobb jag vill ha och umgås med personer som får mig att må bra. Äta gott, träna tungt när jag vill. Jag väger lagom mycket, jag är stark och jag trivs i mitt skal. Jag kan varmt rekommendera acceptansen väg. Den som inte har något att göra med hur stort mellanrum man har mellan låren.

17 thoughts on “En decimeters mellanrum mellan låren

  1. Du är bara så bra! ❤ även jag, trots en rejäl övervikt, har börjat slå mig in på acceptansens väg och nu börjat gå ner för min egen skull.. Tanken är att det ska gå långsamt för att kunna hela själsliga sår under tiden! Oerhört viktigt det du skriver att inte ens normalviktiga och hälsosamma kvinnor får enligt våra normer känna sig nöjda och stolta över sin kropp och det är så väldigt galet! Kan vi börja själva att ändra detta hoppas jag att vi kommer till resultat tillslut!

    Kärlek från Byggdom!
    /Eva

    1. Tack kära gamla vän!!! Tycker det låter som en fantastisk plan du har. Den kanske tar längre tid än en bantningskur, men ett bestående resultat från insidan och ut är värt att vänta lite längre på.

      Massor av kramar!!!

  2. Vilken bra och tänkvärd text! Jag har nyligen tagit mig ur en ätstörning och försöker varje dag säga till mig själv att jag duger som jag är och att lycka inte sitter i siffran på vågen. Det är lättare sagt än gjort dock, när nästan alla medier konstant matar en med dieter, nya träningstips osv. Det är tur att det finns sådana om du som vet bättre! Sedan är det verkligen så att lycka och kärlek inte sitter i en siffra på vågen, för är det något jag lärt mig på vägen så är det att om man inte har hälsan, så har man ingenting!

    1. Underbart att höra att du har kommit dit, bra jobbat! Det är inte lätt men det är värt det för livet är för kort för att slösas bort på att inte älska sig själv. Stora kramar!

  3. Wow, så bra skrivet! Tror att varje tonårstjej skulle behöva läsa detta inlägg.
    Tack för att du är så bra och inspirerande!

  4. Jag är 17-år och känner bara ”You go girl!”, önskar verkligen att alla kunde inse det du skrev ovan för det är så sant, så logiskt och så enkelt på ett fantastiskt bra sätt!

    1. Tack Emelie, jag hoppas också det. Det finns så otroligt mycket duktiga unga tjejer som lägger sin energi på negativa tankar om sig själva istället för att fokusera vart man vill nå i livet, göra det man tycker är kul och utveckla sina förmågor. säkerligen finns det unga killar med samma problem.

      Stor kram!

  5. Jag tycker idrottslärarna ska prata mer om kost och träningslära i högstadiet. Det finns ju t.ex en myt bland unga tjejer att de inte kan styrketräna utan att få för stora muskler så de ser ut som body builders. Det är också viktigt att få med alla på tåget. Om nån börjar spåra ur och skena i vikt så måste skolan ta ansvar och hjälpa till. Det kan t.ex röra sig om att utbilda föräldrarna litegrann om kost och motion också.

    1. Jag håller med dig. Alla behöver ju veta hur man ska göra för att må bra. Tyvärr har inte idrottslärare tillräckligt med utbildning för att undervisa i det ämnet. För att kunna lita på att skolan håller en hög kvalitet på det ämnet så skulle man behöva ta in personal med utbildning inom just kost och hälsa. Min dröm är att kost och näringslära ska vara ett eget obligatorisk ämne. Lika väl som att folk behöver veta hur man räknar och skriver, så behöver ju folk veta vad man ska äta.

      Föräldrarna har verkligen möjlighet att påverka, det är ju hemma man får grunden till sina matvanor även om det går att ändra dem senare i livet. Min förhoppning är dock att om dagens unga får utbildning så kommer de att kunna föra den kunskapen vidare genom att ge sina barn en bra grund i kosthållningen sen när de själva blir föräldrar. Visst skulle man också behöva utbilda dagens föräldrar – det fina med ungdomarna är ju dock att de redan befinner sig i skolan 🙂 Kunde man göra både och så vore det underbart.

      Jag tycker också att skolans idrott är väldigt fokuserad på bollsporter och liknande, de störta och popluläraste idrotterna, och tyvärr faller många av dem som inte utövar sport på fritiden mellan stolarna för att man kanske inte vågar vara med eftersom alla andra är så duktiga.
      Vi hade flerval på idrotten 3 dagar i veckan, samt vanlig idrott två dagar i vekcan, i och med att vi deltog i ett projekt. det var där och då mitt intresse för träning väcktes.

  6. Toppen artikel! Håller verkligen med om vad du säger; samhället idag är allt för fixerat vid vikt som någon sorts indikator för både hur ”snygg” man är (vilket är absurt eftersom det inte går att mäta ”snygghet” objektivt – vi tycker alla att olika personer är snygga, baserat på personliga preferenser, så ”smal” kommer inte gör någon universellt attraktiv) och hur frisk man är (vilket är ren bullshit, även om extrem över- och undervikt förstås inte är så bra för dig).

    Det här med ”10 centimeter mellan låren”, eller ”tigh gap” som jag förstått det kallas på engelska, får mig att se rött! Det är som om någon försöker uppfinna nya, omöjliga ideal för folk att leva upp till bara för att jävlas. Känns bra att det finns folk som vågar tala ut om hur idiotisk bantningshetsen är och som dessutom kan backa upp det hela med mycket utbildning inom just kosthållning och hälsa!

    Här i kommentarerna tyckte jag också det var intressant att skolgymnastiken kom på tal. Det är verkligen alldeles för mycket fokus på bollsporter där och jag kan helt ärligt säga att jag inte lärt mig en enda ny sak på gymnastiken sedan jag gick på lågstadiet. Det känns löjligt att man ska få betyg i ett ämne där man förväntas redan kunna allt, med minimal (om någon alls) övning och inom ett så smalt fält. Alla har olika favoritsätt att röra på sig, men de flesta kommer aldrig upptäcka någon motion de faktiskt gillar eftersom gymnastiken gör allt till bollsporter eller ”ta dig runt på ett spår” (alltså: skidor/skridskor/hinderbanor/orientering/simning/dansa runt ett varv i rummet). Min föredragna motion är simning, karate och poledance; jag kan lova att jag inte fick inspiration till någon av dessa under en gympalektion – även om det simmades på skolan så var det de tråkigaste simtimmarna jag någonsin upplevt och jag har simmat sen jag var 4 år.

    Mer variation och faktiskt undervisning på gymnastiken tycker jag! Lär ungarna rugby, olika kampsporter, rytmisk dans (istället för endast bugg/foxtrot/vals-trion), konståkning, hur de ska värma upp på bra sätt, hur de upptäcker om de har överansträngt sig, vad de ska göra om de får träningsskador, fråga ungarna vad de vill testa på, osv. Lär ut något istället för att bara kolla av vilka som kör bollsporter på fritiden; det är ju som att ge mattebetyg efter vilka ungar som älskar sudoku!

  7. Åh!Vilken bra text.Äen om jag är sent ute håller jag med dig.Jag är just nu,sen 5 veckor på en väg till ett liv utan Anorexin.

    Jag skulle säga at det var inte modellerna som förvärrade mitt tillstånd,utan snarare vikt och smalhetsen på alla olika sociala medier.’Eat clean’ blev ett tvång och ‘thinspo’ blev till idoler.Internet har många farliga och mörka sidor och när unga tjejer som jag bara kan söka på Google för att få fram hur man lättast spyr upp maten så har något gått fel.

    Jag tycker även samhällets inställning till vikt är fel. Ingen undrade vad som var fel när en alldeles normalviktig 13 åring som jag var började gå ner i vikt utan många kommenterade hur fin jag hade blivit.Det skrämmer mig att viktnesgång är så djupt nergrävt i folks sinnen.

    Men nu,efter ett år av lidande,bestämde jag mig för att jag måste bli frisk.För ett liv med ätstörningar är inget liv,det är bara att existera.Jag är 14 och vill bara vara en normal tonåring.

    Tack för ett bra innlägg!

    1. Hej och tack för ditt inlägg! Jag förstår vad du menar om detta med ”eatclean”, själv ser jag det ofta i samband med fitness och gymträning. Det som började med ”strong is the new skinny” har nu blivit till en trend där man ska vara både vältränad och supersmal, som en fitnessmodell, något som kräver otroligt mycket och knappast kan klassas som sunt. att vara smal och gå ned i vikt är som du säger väldigt närvarande i alla sinnen, så viktigt att man glömmer bort att se människan bakom kilona ibland.

      Fortsätt framåt på ditt nya spår, rikare och klokare från det du har gått igenom. Livet är så mycket mer än bara vikt, själv har jag haft flera olika vikter i vuxen ålder, och vikten har aldrig varit avgörande för hur lycklig eller omtyckt jag varit. Att älska sig själv är vägen till lycka tror jag. Lägga krut på att göra det man är bra på och tycker är roligt – fotografera, spela fotboll, baka, blogga, skriva eller vad det nu kan vara, istället för att försöka passa in i ett påhittat smal-ideal. Hälsan är en resurs man ska vara rädd om, som kan hjälpa en att göra sånt man tycker är viktigt.
      Stor kram och tack för att du delade med dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s