En decimeters mellanrum mellan låren

Det pågår krig i världen, det finns barnfattigdom, folk kämpar emot cancer eller försöker bota AIDS. Ändå känns det ibland som att det vi lägger mest tid på är vikt. Ned i vikt. Bli smal på en kvart, utan ansträngning eller med hjälp av glorifierad självsvält.

Jag går genom hyllorna på bokhandeln i jakt på Jamie Olivers senaste kokbok, men det enda jag hittar är hyllmeter efter hyllmeter av böcker som beskriver olika dieter som ska hjälpa mig att gå ned i vikt. Om det ändå vore så att det rörde sig om att gå från övervikt till idealvikt – läs:hälsosam vikt – men det slutar inte där.

Problemet jag vill beskriva handlar om vikthets, smalhets. När idealet är undervikt och minst en decimeters mellanrum mellan låren. När någon författare menar att den hårt tränande kvinnan i reklamen för gymmet är äcklig och ohälsosam eftersom hon inte är size zero.” Om man nu ska bli smal så är det väl lika bra att bli riktigt smal” är en sammanfattande slogan. Lägg till glamourösa bloggare som svälter sig och opererar tillbaka brösten som försvunnit av naturliga skäl i bantningskuren. De som har tusentals unga läsare som ser upp till dem och som matas med bilden att det är så man ska se ut och leva för att bli framgångsrik och omtyckt.

När Isabella ”Blondinbella” Löwengrip visar sig i bikini på sin blogg så får hon stå ut med tusen olika kommentarer om att hon minsann borde börja banta nu när hon ska gifta sig, att hon har ohälsosam bukfetma som hon absolut inte borde vara stolt över, och hon borde ju veta bättre, hon som ska vara en förebild. Vi pratar alltså om en kvinna som törs lägga ut en bild på sin kropp trots att hon inte är size zero. Hade detta varit för 40 år sedan, innan vi kunde se anorektiska modeller på catwalken, så hade väl ingen reagerat. Men att en normalviktig person, med kurvor, valkar och naturliga bröst lägger ut en bild på sig själv i bikini – det är chockerande, trots att hon kroppsmässigt representerar en otroligt stor grupp av oss kvinnor. Det är bara det att normalstora kvinnor inte längre får plats i normen. Hur hamnade vi här?

Jag blir ibland otroligt förbannad över att vi än idag i vår ”upplysta” tidsålder har skyltdockor vars midja är smalare än mina lår. När är det nog, när ska vi lägga ned smalhetsen och börja träna för att vi mår bra av det, äta både gott och hälsosamt i en lagom mängd för att kroppen ska må bra, och älska oss själva istället för att hata och försöka passa in i en mall som inte är byggd efter verkligheten? När ska det bli okej att ha en hälsosam medelvikt och lite kurviga lår – när ska kvinnor slippa på ångest av att stå i provrum?

Under tiden jag blivit klokare har jag lagt mindre och mindre energi på saker som inte spelar någon roll – såsom att oroa mig över att min rumpa är ”päronformad” eller att min näsa är som en skidbacke. Visst, jag är absolut inte immun. Nog gruvar jag mig ibland för att ta på mig bikini eller för att hitta en snygg klänning till festen. Då står jag inför ett val: smalhets eller acceptans. Jag väljer det senaste och köper en klänning som passar mig, istället för att försöka passa i klänningen. Jag väljer att lägga min tid på saker jag tycker om att göra, som att laga mat, träna för att det är kul och känns bra, skratta med mina vänner och njuta av en fika på stan.

Kanske kan alla vi tjejer komma mer och mer till den insikten ju klokare vi blir, att det är hälsan och livskvaliteten som är viktigt, inte klädstorleken. Det som oroar mig är att det inte är ”den andra sidan” vi slåss emot. Kommentarerna om Blondinbellas tjocka mage kommer inte från män eller från industrin. Rätta mig om jag har fel: kommer de inte från andra unga kvinnor? Vi tjejer som sitter i samma båt, som alla försöker få på oss samma smaljeans, vi spär själva på vikthetsen genom elaka kommentarer, och bloggande om hur man kommer i storlek 34 på kortast tid och med artikel på artikel om de senaste dieterna, den ena mer idiotisk än den andra.

Här är några av mina tankar och erfarenheter om vikt:

  • Upp till 25-årsåldern bygger vi upp vår benstomme tills vi kommer till vår så kallade ”peak bone mass” då vårt skelett är som starkast. Efter denna ”topp” minskar vår benmassa, om än i olika takt beroende på hur vi lever. Genom att svälta sig i unga år missunnar man kroppen sin chans att bygga upp ett starkt skelett som ska hålla hela livet. Detta är bara en liten del av de negativa effekterna som kommer av att inte äta. Det är under den här viktiga tiden som tonåringarna sitter och petar i skolmaten för att gå ned i vikt.
  • Låg vikt är inte det samma som bra hälsa. Man kan väga mycket och vara vältränad
    och ha en hälsosam kropp, och man kan väga lite och vara totalt otränad och ha en kropp som inte alls mår bra.
  • Låg vikt är inte nödvändigtvis förenat med ökad lycka eller framgång. Jag har i vuxen ålder vägt allt emellan 55 och 66 kg. Jag var inte mer älskad och mådde inte bättre när jag vägde 55 kg än vad jag gör nu. Jag hade inte fler vänner eller presterade bättre på jobbet eller i skolan. Jag tänker sticka ut näsan och säga: att ligga på BMI 20 gör inte en människa lyckligare än att ligga på BMI 24. Att älska sin kropp och acceptera den som den gör däremot en människa lyckligare. Att lägga tid och energi på att må bra och göra det man brinner för i livet leder också till ökad lycka jämfört med att fokusera på att gå ned i vikt hela dagarna.
  • Det är fullt möjligt att svälta ned sig någon storlek i lagom tid till festen på fredag. Festen kommer dock inte bli roligare om du har en mindre klänning på dig. Du kommer mest troligt att ha förstört en vecka för att ha roligt en kväll. Genom att svälta dig ned i vikt tappar du mer muskler än om du långsamt i lagom takt skulle ha ätit och tränat bra och på så sätt tappat eventuellt överflödiga kilon. Minskad muskelmassa leder till minskad energiförbränning, mindre styrka och mindre ork och det är den här typen av korta dieter är det som leder till jojobantning, eftersom man oftast går upp i vikt igen efter att man slutat tokbanta, och ofta lägger man på sig något kilo mer än vad man hade när man började banta.

Tänk er en värld där löpsedlarna inte handlade om den senaste dieten. Dit vill jag. Vems ansvar är det att vi ska komma dit? Är det modeindustrins och skyltdockstillverkarnas ansvar? Kanske – men börjar det kanske hos oss själva?

Jag har också nojat om vikt, precis som många andra kvinnor. Jag har slutat med det och lägger istället energi på att leva mitt liv så som jag vill,  jaga efter de jobb jag vill ha och umgås med personer som får mig att må bra. Äta gott, träna tungt när jag vill. Jag väger lagom mycket, jag är stark och jag trivs i mitt skal. Jag kan varmt rekommendera acceptansen väg. Den som inte har något att göra med hur stort mellanrum man har mellan låren.