Om skönhetsideal och en kula på magen

Att vara gravid har gett mig nya perspektiv på min kropp, vilket kanske inte är så förvånande. Det finns en anledning till att det tar 9 månader att skapa ett barn: både barnet och föräldrarna måste bli redo för den nya världen. En behöver de där 9 månaderna för att utvecklas från att själv ha varit ett barn till att nu bli mamma eller pappa. Jag har vuxit otroligt mycket som människa under de månader som hittills gått med ett växande liv i magen – med siktet inställt på att bli förälder och ta ansvar för någon annans liv har jag mött fobier som jag burit på sedan barnsben och överkommit dem! I takt med att kroppen förändras så är det klart att jag också funderat på det här med kroppsbild och skönhetsideal.

Visst finns det dagar då det känns motigt att inga kläder passar och jag längtar efter en ytlig förändring men efter att ha upplevt hur tungt det kan vara att bära på 10 kg extra (två kilometers promenad är som ett maraton för mig just nu), känt smärta av foglossningar och ryggskott, fått stanna mitt på gågatan och hämta andan mitt i en vanlig stadsrunda, så längtar jag mer än någonsin efter att gå till gymmet och kunna springa om så bara 1 km och veta att min kropp är fri och full av rörelse. Att kunna dansa och känna endorfinerna sprida sig i kroppen efter ett roligt träningspass. Att ha en kropp som fungerar känns så ofantligt mycket viktigare än att den ska ha ett visst utseende. Visst har jag alltid vetat och tänkt att hälsan är nummer ett när det gäller kroppen, men efter att den här kroppsliga resan har den där känslan och beundran för kroppen förstärkts. En än större uppskattning för kroppens basala funktioner, om man så vill.

Vi omringas dagligen av hundratals budskap om hur vi ska vara för att duga och många av dessa budskap handlar om ytliga saker. Hur vi ska se ut, vad vi ska väga, vilken image vi ska ha. Sorgliga hashtags som ”#thigh gap” och ”#thinspo” ökar i sociala medier. Ibland byts idealen ut – kan man tro – men vid en närmare granskning har de ofta en sak gemensamt: ett visst mått av ouppnåelighet och ett visst mått av försakande för att nå dit.

Ett exempel på ett ideal som i mina ögon tyvärr försöker maskera sig självt som hälsosamt är: ”Strong is the new skinny”. I grund och botten en uppmaning om att vi ska träna istället för att banta. Men. Men. Men: Texten finns att läsa på bland annat t-shirts som säljs till gymnördar som jag själv och det ironiska är att modellerna som ska sälja dessa t-shirtar fortfarande är lika ”skinny” som ”vanliga” modeller. Långt ifrån hur merparten av oss vanliga dödliga är byggda. Att träna hårt och samtidigt hålla fettprocenten nere kan vara otroligt slitsamt för kroppen. Det kräver hård disciplin, kunskap, massor av hårt arbete i gymmet. För att bygga muskler på bästa sätt behöver vi få i oss mer än vad vi gör av med, ligga på plus. Då har kroppen råd att bygga muskler och vi får den återhämtning som behövs för att vi ska må bra och hålla oss skadefria och friska.

Det ”sunda” och starka idealet blir i mina ögon på så vis lite falskt när det marknadsförs med barbiearmar – strong and skinny är väl ett ännu mer ouppnåeligt ideal än det tidigare där man ”bara” behövde vara ”skinny”? Såklart inget ont mot dessa smala modeller. Jag hade dock hellre velat se en modell som var mer representativ för hur personer som tränar styrketräning i allmänhet ser ut – inte toksmala utan tokstarka, som om de hade ätit den mängd mat som behövs för att bygga muskler. Strong istället för skinny helt enkelt. Eller i den bästa av världar: en blandning av olika kroppsformer, för visst vore det fint om modellerna var representativa för hur människor faktiskt ser ut, även på gymmet, – OLIKA?

När det gäller de kroppsideal som möter oss från tidningarna och reklamer så är de oftast helt ouppnåeliga. Människor vars yrke är att se bra ut på bild, och därmed i grunden är fantastiskt välpolerade i sig, fotograferas och i bildredigeringsprogram retuscherar man bort alla de ”skavanker” som vittnade om att de är riktiga människor. Varför?

För att missnöje säljer. Om vi är nöjda med vårt liv och oss själva konsumerar vi mindre och det går inte ihop med försäljarnas planer. Det finns så många människor som tjänar på att du och jag kritiserar och jämför oss själva med dessa ouppnåeliga ideal. Eftersom vi aldrig riktigt når dit hur många skönhetsprodukter vi än köper, så fortsätter försäljningen i fin takt. Så länge vi bara är missnöjda med oss själva rullar pengarna in via försäljning av kläder, viktminskningspiller och tillskott som utlovar en genväg till drömkroppen, smink och andra produkter som ska göra oss ”lite bättre”. Och när inte ens fotomodellerna klarar sig ifrån retuschering, hur ska vi då kunna jämföra oss själva med bilderna i tidningar och känna oss nöjda?

Det smärtar mig extra mycket att se när unga människor lägger all sin tid och energi på att passa in i dessa ideal istället för att försöka hitta och nå sina drömmar, studera, fotografera, fundera och diskutera, ha roligt och må bra och utvecklas som individer. Ideal som stjäl tid från vad som är viktigt i livet, och som är långt ifrån förenliga med hälsa och välmående.

Men, förutom reklamer, filmer, tidningar och tv finns en till aktör som påverkar hur du ser på dig själv och din kropp: du själv. Vad säger du till din egen spegelbild? Har du stått framför spegeln och svurit över hur fult ditt hår är, hur tjocka dina lår är, har du frustrerat lämnat gymmet eller gett upp i löpspåret för att du känner att det du åstadkommit inte är i närheten av tillräckligt – fast du ju egentligen gjort något kanonbra genom att faktiskt ta dig till gymmet och köra en stund?

Jag tror vi är många som känner igen oss i det beteendet. Och tyvärr är det ju ofta så att det vi får höra ofta, det tror vi på. Nästa gång du står där, rannsaka dig själv; vad är det du säger till dig själv? Vem jämför du dig med – en retuscherad fotomodell som sminkats och fixats av proffs i ett par timmar innan fotograferingen? Det du säger till dig själv, skulle du säga det till din bästa vän?

Jag tycker vi förtjänar bättre från oss själva och jag tror att en attitydförändring i vårt sätt att bemöta oss själva kan vara ett steg åt rätt håll. Jag tycker vi alla ska lova oss själva att ge det ett försök.

Så detta är vad jag säger till mig själv när jag försiktigt stiger upp från sängen med känningar av ett övergående ryggskott: min kropp är fantastisk, inte på grund av hur den ser ut utan för att jag kan vara fri från smärta, ta en promenad, resa mig upp från en säng. Skapa ett barn, vilken grej alltså. Och om några månader kan jag förhoppningsvis göra något så fantastiskt som att ta en långpromenad med barnvagnen i området runt vårt nya hus i Krokom.