” Jag är tjock.” Orden kommer ur munnen på dottern till en bekant, en tjej som snart ska fylla tio år. En smart liten tjej med otroliga talanger, ett gott hjärta och många kloka, kreativa tankar. Jag vill säga någonting,  om att det för det första inte finns ett korn av sanning i det hon säger, för det andra, vad mycket viktigare är, att om det så hade varit sant så hade det inte spelat någon roll. Jag vill säga så mycket om att ens värde inte har något med utseendet att göra, vare sig det handlar om tjockt hår, tjocka ögonbryn, eller en tjock kropp. Om att hon inte ska lägga tid och energi på sånt där utan istället fortsätta utöva alla sina talanger och ta världen med storm, genom att göra det hon tycker är kul. Om hur destruktivt det är att tala illa om sig själv.

Jag vill säga så mycket men orden fastnar i halsen. Jag mumlar bara något om att det inte är sant. De andra vuxna som är med i sammanhanget säger bestämda, uppmuntrande ord. Jag känner mig otillräcklig och vet inte alls vad jag ska säga. Ledsen blir jag också.

De där tre orden, sagda som i förbifarten, bara sådär, på tal om födelsedagsfika, fick mig såklart att fundera. Var har hon hört det där? För jag kan garantera att hon inte kommit på det helt själv.  Att denna långsmala unga dam inte vaknade upp i morse, tog fram kalippern, konstaterade ett felaktigt värde på sitt kroppsfett och slog upp definitionen av tjock i ett lexikon. Är det i skolan, från vänner, från andra vuxna, på tv, på internet?

Är det från dig eller mig? Som förälder kan man göra mycket, vara en bra förebild och inte sätta värderingar i kroppens form utan visa acceptans för sin egen kropp och sitt utseende och på så sätt vara en bra förebild. Sånt gör skillnad. Jag läste ett bra citat på fantastiska Johanna Arogéns blogg som löd något om att man som förälder kan vaccinera sitt barn emot dålig självkänsla genom att visa acceptans för sin egen kropp. Men överallt i samhället finns kontaktytor där både små barn och även vi vuxna tar in uttryck och intryck och det är så lätt att dåliga attityder emot den egna kroppen tar fasta i vårt medvetande. Så orätt vi kan göra emot oss själva. Och ni vet – barn gör inte som vi säger utan som vi gör.

Det jag vill säga med det här är ganska enkelt på ett sätt, kan väldigt positivt för alla inblandade, men kanske inte alltid så lätt att ta till sig i vårt ”jantelagssamhälle” där man inte ska tro att man är något: du är en förebild.

Vad du än anser om dig själv så är du en förebild för andra runtomkring dig, i olika grad.  Kanske är du en väldigt tydlig, viktig förebild för någon, kanske någon ser upp till dig utan att du vet om det. Tänk efter, har du själv någon person som brukar dyka upp i ditt huvud i vissa sammanhang, någon som kanske peppar dig att ta i lite extra genom något personen sagt eller gjort? Och i så fall – tror du att den personen vet om det? Om svaret är nej så är det kanske lätt att tänka sig att någon kanske ser just dig som en förebild – utan att du vet om det.

Och sen är det ju såklart skillnad mellan att vara en förebild och att vara en god förebild. ”Men jag har inte bett om att vara en förebild” tänker du kanske. Nej, det har du kanske inte, men det tar inte bort faktum att ditt beteende kan sätta ett spår hos någon annan – och inte minst dig själv. Hur beter du dig emot dig själv? Talar du illa om dig själv, kanske till och med så att andra hör – och skulle du kunna säga samma saker  om din bästa vän?

Eftersom jag ”rör mig” mycket i media är jag medveten om att jag kan påverka andra, att jag ÄR en förebild, och det ger mig faktiskt styrka att ta hand om mig själv och göra mitt bästa för att föregå med gott exempel. Vara en GOD förebild. För andra och för mig själv. Och inte bara när jag skriver, utan när jag är social i verkliga livet. Det är något som hjälpt mig i stunder då jag själv varit på väg in i destruktiva tankar.

För visst har jag varit där. Svurit åt mig själv, sagt dumma saker och kritiserat orättvist. Numera har jag slutat med det. När en destruktiv tanke dyker upp påminner jag mig själv om att 1) mitt dåliga beteende gentemot mig själv troligen bottnar i stress, sömnbrist eller hunger (jag känner ju mig själv…)  2) att det faktisk inte spelar någon som helst roll vilken storlek mina lår har så länge de är friska – och sedan byter jag ut den dåliga tanken emot en positiv. En tanke om att mina lår är för stora byts ut emot tanken på hur många benböj de där friska, härliga, kvinnligt runda låren faktiskt kan göra. Jag förändrar bitvis det ideal som försökt ta plats i mitt huvud.

Vet ni vad? Det funkar. Man kan faktiskt förändra sina egna tankar. Som den 27-åriga kvinna jag är så har jag hunnit jobba en hel del med mig själv vilket både gjort mig starkare och även gett mig en hel del insikt och kunskap om vilka otroliga förändringar man faktiskt kan åstadkomma genom att jobba med sina egna tankar. Det talas mycket om träning och kost när det gäller hälsa, att bli stark och göra framsteg. På samma sätt som vi kan lyfta tungt och bli starka så kan vi lyfta tunga mentala vikter och bli starkare på så sätt, vilket är PRECIS lika viktigt för hälsan, om inte viktigare. Den stora skillnaden är väl att det fortfarande är lite ”tabu” att behöva jobba med sin mentala styrka, medan det är status att snacka om fysisk träning. (Nåväl, skrattar bäst som skrattar sist.)

Jag tror att vi gör både oss själva och alla runtomkring oss en tjänst genom att agera med vetskapen om att vi är förebilder, att de attityder som vi uttrycker i tanke och tal inte bara sätter spår i oss själva utan även i dem runtomkring oss – unga som gamla. Lite dietsnack med väninnan, en kommentar om en förbipasserande eller trashtalk om dina egna lår kanske kan verka harmlöst, men barnen som leker på golvet bredvid har öron, även om de är små. Som små svampar suger de upp allt ifrån matematik, geometri, språk – och attityder. Innan vi vet ordet av så står tioåringar och säger att de vill banta, och så blir vi förvånade.

Det berömda talesättet om att man till sist tror på det man ofta får höra är värt att minnas – de tankar vi upprepar ofta för oss själva blir så lätt till sanningar, till ideal och till värderingar. Jag tror att vi till stor del skapar vår egen värld – ”det är inte hur man har det, utan hur man tar det”. Din egen inställning är det största hindret om du vill åstadkomma något. Jag önskar så att vi alla börjar med oss själva och säger ”hur svårt kan de vara” istället för ”det där klarar jag inte av”, att vi tänker ”jag är okej som jag är” istället för att fokusera på alla de saker på kroppen eller i våra prestationer som hade kunnat vara lite bättre. Om vi vill skapa en värld där unga människor accepterar sin kropp och sätter värde i sin egen person så måste man börja med sig själv.

Mer kärlek och acceptans till oss själva kommer att smitta av sig på de unga i vår omgivning. Det utesluter såklart inte att man kan vilja förändra sin kropp, men det finns olika utgångspunkter och olika sätt att hantera det. Vill du ha konkreta tips på hur du kan börja så läs gärna 7 steg till självacceptans – och bättre hälsa

 

27 år gammal och har slutat att säga elaka saker om min kropp. Så fort en elak tanke dyker upp försöker jag byta ut den emot en god. ”Vad mina lår ser tjocka ut… NEJ! Jag ser stark och frisk ut!”. Och vet ni vad? Det funkar.