Två kilometer är inte kattpiss

Varför tränar du? Löpning i skogen motivation till träning

Du som tränar, varför tränar du?

Jag är väldigt tacksam över är att min motivation och mitt förhållande till träning förändrades markant i samband med min förra graviditet. Innan graviditeten hade jag fastnat i min träning. Glädje hade bytts ut emot frustration över resultat som inte kom, och jag lyckades inte hitta det där flytet som jag hade haft något år innan. I backspegeln kan jag konstatera att jag förmodligen fokuserade för mycket på prestation och resultat och dessutom behövde prova en ny träningsform för att komma vidare.

Det som hände när jag blev gravid var att jag på grund av foglossningar, tyngd, och andra graviditetsbesvär inte längre kunde träna, knappt gå någon kilometer trots att jag så gärna ville. Alla de positiva effekter man får av träning var plötsligt oåtkomliga för mig och jag började inse, och uppskatta, hur mycket varje kilometers promenad  betyder för hälsan och välmåendet. Hade jag kunnat gå en kilometer om dagen hade det betytt så mycket för mitt mående. En gång i slutet av graviditeten ledsnade jag på stillasittandet och tjurade på med en två-kilometers promenad som tog en halvtimme. Efter det hade jag jätteont i två veckor efteråt. Det gick bara inte.

Efter ett akut kejsarsnitt fick jag långsamt börja ta mig fram med vagnen som stöd längs byvägen. Först några hundra meter. Sedan någon kilometer. I takt med att kroppen läkte och dessutom blev lättare igen så blev mitt förhållande till träning och motion på något vis sundare än någonsin. Jag värdesatte varje hundra meter jag kunde ta mig fram. Trots att graviditeten var tung så är jag ändå glad över de lärdomar jag fick under den tiden.

Numera har jag förändrat mitt förhållande till träning på tre sätt:

  1. Jag är djupt motiverad att träna och motionera, eftersom jag mår otroligt bra av det i vardagen. Energikicken, det förhöjda humöret, den sköna sömnen, den goda aptiten, kreativiteten och den avslappnade lyckliga känslan i kroppen som jag får när jag tränar regelbundet är vad jag eftersträvar med min träning. Det, och vetskapen om att min kropp blir så stark att jag kan uppleva världen, leka med Viggo eller gå uppför ett berg. Inte att bli smal, passa in i en mall eller tillhöra någonting – utan för att få de där mervärdena i livet som träning och motion ger mig. Dem vill jag inte vara utan. Det här är den motivationen som kommer från hjärtat och som driver mig framåt.
  2. Jag har sänkt mina krav på vad träning måste innebära. Numera vet jag att två kilometer är ett otroligt bra träningspass. En enda kilometers promenad är helt fantastiskt jämfört med noll. Jajamän.  Det här är viktigt. Jag är säker på att många av er läsare känner igen sig i känslan jag hade förut, att två kilometer är kattpiss i träningssammanhang. Kanske beror det delvis på bilden som ges av träning i sociala medier idag: get fit or die trying, no pain no gain; ett evigt tjat om hur viktigt det är att vara disciplinerad och köra över sin kropp med allt från maraton till crossfit, annars är man lat, typ. Men när man gått från att träna mycket till att inte kunna motionera över huvud taget så får man ett annat perspektiv. Två kilometer är inte kattpiss. Det är hälsa.
  3. Jag har blivit mer fokuserad på att träna det som känns kul för stunden. Visst tränade jag det jag tyckte om förut också, men då var jag ändå mer prestationsinriktad vilket delvis skapade en frustration. Jag ville lyfta tyngre och mäta min träning. Vara konsekvent för att få resultat. Springa fortare, pressa mer. Men det funkade inte för mig, kanske för att jag hade så många andra järn i elden också, annat jag ville hinna med. Då kan man inte måla upp en mental bild av att man ska bli lika bra som de som viger sitt liv åt träning.Ofta pratar man ju om hur viktigt det är att ha mål med sin träning, mätbara mål, nåbara mål, och det är säkert sant för många men jag tror att för mig här och nu så är det viktigt att inte ha ett prestationsbaserat mål. Att istället träna det som är roligt, utan att behöva fundera över vilket upplägg som är bäst för muskelutveckling eller för att springa längre. Bara gå på känsla. Yoga när det känns bra, kanske bara två minuter. Jogga så att det känns lätt och blir roligt, oavsett takt. Jag ställer höga krav på mig själv i många fall och jag tror att träningen måste få vara ett område där jag inte fokuserar på prestation. En kontrast. Jag vill berätta det här för att visa att det inte alltid är bäst med mätbara mål, tidtagarur och träningsdagböcker även om skolböckerna säger det. För vissa av oss, i vissa perioder, räcker det med en härlig känsla som kvitto på träningen.

När det skrivs om träning i sociala medier blir det lätt så hajpat med träningsdagböcker, prestation och personbästa. Det finns dock ett läge där emellan soffpotatis och träningsfresk, som kanske kommer lite närmare en definition av hälsa – hälsa som en resurs i livet, inte livets mål. 

yoga

 

2 thoughts on “Två kilometer är inte kattpiss

  1. Jag håller med om att sänka kraven. Idag har jag cyklat 3,5 mil och Det utan att tränat. Det i bara ren förflyttning. Har man inte bil så har man inte. Då behöver man ju inte träna så mycket sen 😉

    1. Förstår precis vad du menar! Hade en sån period när vi bodde i Stockholm, då jag cyklade 7-15 km varje dag bara som transport i vardagen. Vilken energi det gav, utan att vara fokuserat som ”träning”. Rätt härligt 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s