Jag stiger av tåget på Umeå Östra. Allt är så välbekant trots att det är fyra och ett halvt år sedan jag senaste gjorde samma resa. Ett halv decennium spelar ingen roll; jag hade  i blindo kunnat hitta vägen genom tågstationen, ut i den friska umeå-luften, in genom Västra ingången på Norrlands Universitetssjukhus och hela vägen till där jag nu sitter omgiven av välbekanta dofter och miljöer.

Doften som slog emot mig när jag kom in i entrén på sjukhuset är precis densamma som sist jag var här, då jag var dietiststudent och gjorde min praktik här. Mest påtaglig för mig är den ljuva aromen från kaffeshoppen som ligger några meter bort. Där de är bäst på att sälja kaffe. Där jag så många gånger köpt mig en kopp som jag druckit medan jag och Maggan surrade bort en timme innan föreläsningen började.

Jag köper min kaffe även idag och sippar på den medan jag vandrar vägen mot campus. Pulsen stiger för mitt hjärta klappar nu liksom då för Umeå universitet och den framtid av forskning och utveckling som jag förknippar med detta ställe. Det är helt fantastiskt att vara tillbaka här. Här är nästan allt sig likt, fast träden är högre, studenterna är andra och inte heller jag är densamma som då. Jag går uppför samma trappor som då, känner samma lukter, ser samma solljus och minnena från allt vi gjorde då slår emot mig vid varje steg. Samtidigt är allt nytt. Tiden är en fascinerande tingest.

Nu väntar första mötet med min handledare för masteruppsatsen. Så peppad! Nu kör vi.