Livet som småbarnsförälder är rätt så komiskt. Om någon skulle ha filmat vårt kök vid middagstid idag och sedan snabbspolat filmen så skulle de garanterat ha skrattat åt synen i en vecka framöver. Efter att ha lyckats ta mig igenom mathandling ensam med en busig två-åring som vägrar sitta still i kundvagnen och lyckas med konststycket att starta om scannern så att allt försvinner, så var det dags att laga tacos, bara jag och Viggo eftersom pappa Micke åkt iväg med sin enduro på träning.

Att laga mat är en spännande historia när man får hjälp av Viggo. Där stod jag och dansade fram och tillbaka över köket och parerade Viggos försök att roffa åt sig alla grönsaker jag skar upp, blöta ned hela sig under kranen och hugga tag i kökskniven. Tusen frågor i stil med ”är det där då?” och nästan lika många svar. Innan maten var färdig och stod på bordet så hade Viggo ätit sig mätt på alla grönsaker och var därför ointresserad nog av mat för att vara trotsig till tusen, hoppa runt på alla stolar medan jag gjorde detsamma i ett försök att göra honom nöjd, klättra upp på bordet för att få tag i alla grönsaker och slicka på alla skedar. Viggo klättrar upp, mamma plockar ned.

Så sitter jag plötsligt där med en halväten tacowrap i ena handen, med sås som rinner ned över min hand, och en busig tvååring i randigt nattlinne hängandes och klättrandes över min axel, och jag kunde faktiskt inte annat än att skratta av innerlig lycka. För hur ansträngande det än må vara, så finns det ingenting underbarare. Det måste vara det här som kallas att vara jonglör.