Cellprov

Nu tänker jag dela med mig av någonting väldigt personligt. Kanske kan min berättelse göra skillnad för någon – för jag är knappast ensam om den här rädslan. Idag har jag tagit mitt första cellprov. Jag är 28 år gammal och har under mitt vuxna liv slängt otaliga kallelser till cellprov direkt ned i sopkorgen när de kommit innanför dörren. Gömt dem så att min sambo inte fått möjligheten att försöka påverka mig. För bara några månader sedan konstaterade jag för mig själv att jag för första gången i mitt liv var mer orolig över att utveckla livmoderhalscancer, än jag var för själva cellprovtagningen.

Så stark har min rädsla för denna provtagning varit; en provtagning som bara tar någon minut men räddar liv. ”Gynekologisk cellprovskontroll ger skydd mot cancer i livmoderhalsen. Tack vare att de flesta kvinnor i Sverige har deltagit i cellprovskontroll har livmoderhalscancer minskat kraftigt och blivit en ovanlig sjukdom. I länder där få kvinnor tar cellprover är livmoderhalscancer en av de vanligaste cancerformerna och drabbar i regel relativt unga kvinnor i 40- till 50-årsåldern.” Källa cellprov.se

Imorse besteg jag alltså mitt största mentala berg och cellprovet är nu på väg för analys. Provtagningen var väl knappast behaglig, men fullt genomförbar. Barnmorskan som utförde provet berättade att det blir allt mer vanligt att kvinnor låter bli att ta cellprov. Då bestämde jag mig för att dela med mig av min berättelse till er, i hopp om att kunna inspirera fler till att söka hjälp för sin rädsla och våga ta cellprov.

Det hela började med en korkad kommentar när jag var kring 11-12 år . En kvinnlig klassföreståndare slängde obarmhärtigt ur sig en vass kommentar till oss unga tjejer om att när man kommer upp i 20-årsåldern så är det detta som väntar, vare sig man vill eller inte. Vad denna klassföreståndare egentligen tänkte, eller inte tänkte, när hon vräkte ur sig det här vet jag inte. Jag vet däremot att jag från och med den dagen hade utvecklat en tvättäkta fobi emot allt som kunde associeras till gynekologer. Jag svor på att aldrig någonsin utsätta mig för denna styggelse till upplevelse.

Så kom jag upp i 20-årsåldern. Kallelse efter kallelse åkte i soporna, tid efter tid avbokades, om möjligt via telefonsvarare för att inte ge någon möjligheten att försöka övertala mig. Jag visste emellertid att den dagen jag valde att bli gravid så skulle jag behöva ta itu med den här rädslan. Jag satte det som ett ultimatum för mig själv.

När jag så äntligen blev gravid med Viggo så visste jag att det var dags. Jag var tvungen att berätta om min enorma rädsla för min barnmorska i Östersund, som då erbjöd mig att få träffa en psykolog. Psykologen jag träffade kunde sin grej och lotsade mig allt närmare den där livsfarliga gynekologstolen genom så kalla Kognitiv beteendeterapi, eller KBT som man säger i vardagstal. I början av terapin grät jag bara av att prata om att gå in i rummet där gynekologstolen stod. Någonstans i mitten av terapin skulle vi göra ett ”försök” att göra cellprov (fast på låtsas eftersom man inte tar cellprov i en graviditet efter v. 15). Jag fick någon form av milt ångestdämpande preparat utskrivet som jag testade att ta kvällen innan, men jag grät ändå hejdlöst och kände det som att morgondagen skulle bli min död. Det skulle ännu dröja innan vi gjorde ett riktigt försök.

Men några terapisessioner senare så hade allt förändrats. Trots att jag burit på denna fobi sedan jag bara var ett barn så lyckades jag genomföra ett ”låtsascellprov” utan att ens få förhöjd puls. Utan ångestdämpande medicin. Min psykolog var stolt över mig, min barnmorska var stolt över mig, min sambo var stolt över mig – men jag var stoltast av alla, starkare än någonsin.

Graviditeten, flyttar mellan olika landsting och uppskjutandets behag har dock fördröj ett riktigt cellprov för mig ända tills imorse. Men nu är det gjort. Jag har tagit mitt första cellprov och hoppas på att resultatet ska visa att den där korkade kommentaren från klassföreståndaren inte bidragit till att cellförändringar har fått gå oupptäckta. Jag grät inte. Jag var nervös, men utan ångest. Ja, det gick faktiskt hur bra som helst. Nu är jag mest stolt och lättad.

Om någon som läser det här är för rädd för att ta provet så vill jag förmedla följande:

  • Du är inte ensam om att vara rädd eller tycka att det är läskigt eller obehagligt eller helt ogenomförbart.
  • Det finns hjälp att få. Våga berätta om din rädsla för vårdpersonalen. Förhoppningsvis lotsar de dig rätt (till en psykolog).
  • Hitta en barnmorska som du känner förtroende för. Är man rädd för att ta cellprov är det extra viktigt att man blir väl bemött. Ge dig själv tid.

Till dig som jobbar inom vården: fobier eller en sån stark rädsla som jag beskriver här är i min mening inte grundade i logiska resonemang, så rationella argument såsom ”jag som barnmorska har ju sett allt förut” eller ”det gör ju inte ont” hjälper troligen inte. Lotsa vidare till en psykolog och visa förståelse.

Flottsbro Huddinge
Jag älskar livet.

 

2 thoughts on “Cellprov

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s