…det fick jag säga till mig själv igår. Har ni upplevt att ni ibland tar jobbet – eller studierna – väldigt personligt? Som om ditt resultat eller din prestation på jobbet skulle avgöra vem du är som person, som om hela livet skulle hänga på hur du presterar i en viss uppgift?

Prestationsångest

Igår fick jag säga till mig själv att ta ett steg tillbaka och försöka få lite perspektiv på mitt uppsatsarbete. Visst är det viktigt att uppsatsen blir slutförd och färdig – jag behöver ju få poängen godkända för att mitt studielån ska godkännas – men oavsett hur det går med den saken så är jag ju fortfarande Annica i slutänden, och resultatet av min uppsats påverkar inte min hälsa, min familjs hälsa, mig själv som person eller mycket annat.

Ändå kändes det igår kväll som om en atombomb slog ned i mitt inre när min handledare frågade om jag trodde att jag skulle bli klar med uppsatsen till deadline innan jul. Stundtals blir ångesten stor och väldigt fysisk kring de där orden som ska skrivas i det där dataprogrammet.

Det fick mig att reflektera över vilken otrolig påverkan ens studier eller jobb kan ha på måendet. Hur mycket värde sätter vi i vår sysselsättning? Hur stark är kopplingen mellan det vi gör på dagarna, och den vi är? Hur kommer det sig egentligen att stressen över en deadline kan kännas som en total knockout fastän ingenting egentligen har hänt?

”Jaha, vad jobbar du med då?”

Arbete, studier och identitet

Jag tror inte jag är ensam om att då och då sätta lite för mycket värde i min sysselsättning. Vad vi människor tillbringar dagarna med är tydligt kopplat till vår identitet; hur vi ser på oss själva, och hur andra ser på oss.

Vilken är den första frågan du ställer när du träffar en ny person på en tillställning, och vill försöka lära känna den personen lite? Kan det måhända vara ”Jaha, vad jobbar du med då?”. På många sätt är det en relevant fråga – det säger ju en hel del om hur personens dag ser ut, vilket är en öppning till att komma vidare till andra samtalsämnen – men det säger också någonting om hur stort värde vi sätter vid just jobb och sysselsättning.

För mig är mitt yrke och mina studier visserligen en stor del av min identitet – jag går (till viss del) frivilligt med på att stoppas in i dietist/matnörds/akademikerfacket, och kanske finns det fler som känner igen sig i att jobbet är en stor del av vem du är. Att jag så trivs så bra i den där lådan beror på att jag valt yrke efter passion och intresse. Jag har haft den fina möjligheten i livet att välja helt fritt vad jag vill utbilda mig till och mina studier och mitt yrkesliv har blivit en välkommen och integrerad del av den jag är – även om jag såklart ÄR så mycket mer än ”Dietistannica”.

För många andra är jobbet bara ett jobb, någonting man gör för att få brödfödan. ”Man lever inte för jobbet, utan jobbar för att leva”.  Då kan det bli obekvämt och kännas trångt när människor man möter försöker stoppa in en i den där yrkes-kategorilådan och bedöma vem man är utifrån vad man gör på dagarna.

Din prestation påverkar inte ditt människovärde

Oavsett om du ser ditt arbete eller din yrkesinriktning som en del av din personlighet som du gärna förknippas med som person eller inte, så kan det vara klokt att känna efter: hur påverkas du av din ”prestation” på jobbet eller i studierna? Kan du se sakligt på din sysselsättning som en begränsad del av din dag, som någonting kopplat till ditt arbete, eller kopplar du samman dina prestationer på arbetet till ditt egna värde som person?

Vem är du utanför ditt arbete?

Oavsett om ditt resultat på studierna blir det absolut värsta genom tiderna, eller om du tabbar dig på varenda syssla på jobbet, så behöver det inte definiera med du är – det är ju faktiskt vad du gör.

Vem är du, förutom Läkar-Agnes, lokalvårdar-Ingemar, Frisör-Lisa, försäljar-Peter?

Gör en liten övning med dig själv och fundera på vilka kvaliteter som gör just dig till dig – och det får inte vara kopplat till ditt yrke eller dina studier!

Jag är mamman som gärna läser böcker med inlevelse, jag är sambon som säger ”Jag älskar dig” tusen gånger om dagen,  jag är hon som aldrig lyckas hålla en låg profil i diskussioner, jag är hon som visserligen alltid har det lite stökigt hemma men som gärna bjuder in vänner på kaffe, jag är hon som gärna överöser mina vänner med kärlek. Jag är hon som inte kan titta på skräckfilm, och hon som fullkomligen älskar att läsa Sköna Hem och fantisera om inredning. Jag är hon som så gärna vill se gott i andra människor, men som inte alltid förstår att andra kan se gott i mig, hon som alltid försöker lyssna till sin inre kompass även när vägen blir krokig, och som utmanar mentala berg men kanske inte orkar gå ut med soporna. Ärlig, modig, virrig, filosofisk, kreativ, kärleksfull, ibland med dåligt tålamod. 

Ingenting av det där förändras om min uppsats blir ett totalt misslyckande. 

Vem är du?

Lästips: Liksom arbete eller sysselsättning lätt blir ett sätt att stoppa in folk i olika fack, så har dieteter och kosthållning blivit någonting som ”definierar” oss.  Liselotte Howard reflekterar över hur träningen också kan blir någonting som definierar hur andra ser på en.