Jag har ett minne från när jag var liten och satt bredvid mamma på gräsmattan bakom vårt gula hus i Bygdom. Jag ser platsen där vi sitter; den lilla dalen på vår insynsskyddad gräsmatta, bredvid den stora stenen som i sommarens sol blev så het att fötterna brändes när man gick barfota. Mamma frågade mig vad jag ville bli när jag blir stor. Under solens sken och den klarblå himmelen sa jag att jag skulle bli forskare. Då ville jag forska om stjärnorna, som fascinerade mig då precis som nu. Vad jag visste om livet som forskare var nog väldigt begränsat, men i mina ögon var det ändå så eftersträvansvärt. Jag besatt nog samma vetgirighet då som nu.

Att en dag få utbilda mig till forskare var då en dröm, och blev så småningom ett mål som jag haft i bakhuvudet och jobbat för att nå. I gymnasiet höjde jag kaxighetsnivån ett snäpp och svaret på samma fråga blev istället ett totalt utan blygsamhet: jag skulle bli professor. Jag minns att läraren skrattade lite åt mig. I vilket ämne jag skulle forska och bli professor i visst jag ju inte då, men så småningom hittade jag min passion för mat och längst alla vägar som jag vandrat i mitt liv hittills har jag haft drömmen, eller målet, i bakhuvudet, att en gång få ägna mig åt att forska och undervisa i något ämne relaterat till mat och hälsa. Att ständigt få sträva efter att komma framåt, lära mig mer. Ibland har min min tro på att jag någonsin skulle nå dit vacklat – hur skulle lilla jag kunna stå mig i konkurrensen bland alla duktiga studenter omkring mig?  Målet har kännas så avlägset ibland.

Att dessutom växa upp och inte vilja forska om stjärnor i allmänhet, utan sträva efter att får forska om just mat, och dessutom flytta till Örnsköldsvik där Umeå universitet är den enda möjliga arbetsplatsen, skulle kunna beskrivas som något dumdristigt även av en drömmare. Ibland har jag tänkt ”hur galen är du som satsar alla dina mynt på ett enda, sällsynt kort, nämligen att få forska om mat på Umeå universitet? När din utbildning knappast kan ge dig något annat jobb i ditt område om du inte skulle nå målet att bli forskare?”. 

Ibland måste man kanske vara lite galen och satsa på sin dröm. Och ha en familj runtomkring som stöttar en i den galna drömmen. För hör och häpna, i Januari blev min masteruppsats godkänd (och kommer dessutom att bearbetas för att kunna publiceras som vetenskaplig artikel)  och i samma stund påbörjades min antagningsprocess till en – forskarutbildning! Plötsligt en dag, så hade den lilla flickans dröm slagit in!  Jag har fortfarande lite svårt att förstå det, men jag har faktiskt fått anställning som doktorand i måltidskunskap på Restauranghögskolan Umeå Universitet, jag numera är anställd av Umeå Universitet och under de kommande fem åren kommer jag att få utbilda mig till forskare och dessutom vara delaktig Restauranghögskolans utbildning. Med idogt arbete kommer jag alltså vara doktor i måltidskunskap när jag är 35. Inne i hjärtat jublar den lilla flickan med solblekt hår.