Sammandrag från webinariet ”Hur tar vi vid efter covid-19?” anordnat av Kungl. Skytteanska föreningen

Vad har Pandemin inneburit för de norrländska lärosätenas forskning? Under tisdagskvällen den 17 november höll Kungl. Skytteanska Samfundet ett webbinarium för att diskutera covid-19-pandemins effekter på forskningen vid de norrländska lärosätena. Webbinariet hölls via Zoom under titeln ”Hur tar vi vid efter Covid-19?” Om norrländskt forskningssamarbete i ett brett samhälleligt och kulturellt perspektiv ” och syftade till att i ett framåtblickande perspektiv diskutera samarbetsmöjligheter mellan de norrländska lärosätena och med Skytteanska Samfundets övergripande ändamål i fokus. 

Vid webbinariet deltog en panel bestående av Rektor Anders Fällström, Mittuniversitetet, Rektor Ylva Fältholm, Högskolan i Gävle. Prorektor Cathrine Norberg, Luleå Tekniska Universitet, Vice dekan Ann Dolling, Fakulteten för skogsvetenskap, SLU, Umeå samt Vice rektor Dieter Müller, Umeå universitet med Sverker Oloffson som moderator. Inbjudna var Skytteanska Samfundets ledamöter, anställda vid de norrländska lärosätena samt intresserad allmänhet.

Även jag deltog och för dig som är intresserad av ämnet följer här en sammanfattning av diskussionen.

Under diskussionen framkom att pandemin haft en del positiva konsekvenser, där det dock är osäkert hur dessa effekter kommer kvarstå efter att allt blivit mer normalt igen. Självklart har pandemin har också haft negativa konsekvenser som kan slå hårt både mot individuella forskare och forskningen som helhet. Vidare har pandemin också uppmärksammat oss på en del saker som vi kan ta med oss.

Förändrade ekonomiska förutsättningar och ämnesmässig förskjutning
De ekonomiska förutsättningarna för forskning har påverkats. En del finansiärer som annars bidragit ekonomiskt och med tid, har dragit sig ur på grund av de ekonomiska svårigheterna som pandemin inneburit för företagen. Detta gäller både stora internationella, och mindre lokala, företag som annars finansiellt stöttar och samarbetar kring forskning inom olika områden.

Det påpekas också att det finns en risk för att forskare i början av sin karriär nu satsar i stor utsträckning på pandemi-relaterad forskning, och att denna typ av inriktning i forskarens karriär kan kvarstå länge. Detta skulle innebära långtidseffekter för forskningen i stort där vissa områden under lång tid kan bli underfinansierade medan forskarsamhället får en tonvikt på dessa frågor som kanske är oproportionerlig med tanke på att andra områden också behöver beforskas.

Vissa forskningsområden har fått en skjuts av pandemin, med specialutlysningar av forskningsmedel samt ökad medial uppmärksamhet. Det gäller sådana områden som relaterar till sjukdomen, dess konsekvenser och pandemin i sig, men också sådant som relaterar till ett digitalt arbetsliv, att arbeta hemma, folkhälsofrågor, risk- och krisforskning, samt turism- och evenemangsforskning. Det höjdes dock ett varningens finger, bland annat genom Dieter Müllers tankeväckande formulering, att ”covid-19 koloniserar våra sinnen”, och att det nya intresset för vissa frågor ju medför att andra frågor, som är viktiga, eller ännu viktigare (såsom klimatfrågor och Agenda 2030) hamnar i skymundan.

Svårt att genomföra fältstudier och medicinsk forskning
Forskning som behöver ske internationellt har fått göra halt. Även forskning nationellt där fältstudier krävs eller där forskningen behöver ske i samarbete med det omgivande samhället har varit svåra, ofta omöjliga att genomföra. Detta gäller framförallt medicinska projekt där man behöver ha tillgång till patienter, samt forskning som behöver ske tillsammans med det omgivande samhället.

Slår hårdast mot dem med tidsbegränsad anställning
Post-docs och doktorander med tidsbegränsad anställning fått sina möjligheter förstörda genom de många olika konsekvenserna pandemin haft för datainsamlingar och nätverkande. Ett ämne som lyfts med stort allvar av flera deltagare i diskussionen är doktorandernas arbetssituation. De arbetar ofta ensamma, och saknar det välbehövliga diskussionsklimat som uteblir genom pandemins påverkan på arbetslivet. Doktorander är i varierande utsträckning beroende av handledare och seniora forskare och har inte alltid resurser att vara självgående i samma utsträckning som seniora forskare. Inte heller befinner de sig i en position där de med lätthet kan ringa upp forskarkollegor för diskussioner – dels på grund av att man ännu inte utvecklat ett sådant nätverk och dels kan det kopplas till statusfrågor.

Doktorander kan i större utsträckning befinna sig i en tid i livet då man har små barn som på grund av pandemin är hemma i större utsträckning, vilket påverkar arbetsmiljön hemma även om en partner vabbar. Att arbetet ständigt hackas upp av VAB-dagar påverkar också arbetet. Vidare kan doktorander tidigt i karriären, men även andra, ha sämre förutsättningar för god arbetsmiljö hemma. Kanske har man t ex inte möjlighet att ha ett dedikerat kontor. Många doktoranders projekt har påverkats starkt av att fältarbete och samarbeten inte kunnat utföras. I dagsläget finns heller ingen ökad möjlighet att få förlängd doktorandtid på grund av pandemin. Med tanke på deras tidsbegränsade anställning är det en stor del av doktorandtiden som blir påverkad negativt av brist på möjligheter att nätverka, utebliven datainsamling och sämre möjligheter till handledning. Även detta kan såklart få långsiktiga konsekvenser både för individen och för forskarsfären. 

Isolering och ensamhet
Många mår dåligt av att inte kunna träffa andra, och saknar att kunna mötas. Särskilt utsatta är internationella, tillresta forskare som saknar ett nätverk på plats. Där är risken för ensamhet stor när man inte kan vara social på samma vis. 

Vi når ut i större utsträckning
Det digitala arbetssättet har haft positiva effekter på forskningens räckvidd i samhället. Möjligheten att delta digitalt har fått som konsekvens att fler deltar i disputationer, seminarier och digitala föreläsningar än innan när man var tvungen att komma på plats. Även om de digitala disputationerna och seminarierna kan utvecklas så är möjligheten att nå ut något vi ska ta med oss. Antalet publikationer har också ökat, kanske till följd av att man behöver lägga mindre tid på resande och att avsaknaden av fysiska möten av olika slag också lämnat tid över, eller att de minskade sociala sammanhangen i vissa fall gett lugn och ro för skrivande. Man menar dock att denna effekt kan vara kortsiktig. Omställningen kan ha lett till minskade möjligheter att söka forskningsanslag, dels på grund av omprioriteringar av tid från forskning till digital omställning och krishantering, samt att finansiärer drar sig ur eller att forskningsmedel prioriteras till vissa områden som en konsekvens av pandemin.

Vidare framhålls det att den snabba omställningen som man tvingats att göra har visat att om man vill och tycker det är viktigt, så går det att ställa om.

Samarbete på lika villkor?
Vad gäller hur samarbetet mellan olika lärosäten har påverkats så finns det även där både positiva och negativa konsekvenser. Centrum och periferi har på olika sätt suddats ut när den geografiska placeringen och närheten till andra lärosäten spelar en mindre roll. Nu när man inte behöver resa för att delta fullgott i möten, och alla är med i mötena digitalt och på samma villkor, så kan olika lärosäten delta på samma villkor, även de som av geografiska skäl tidigare inte kunnat delta.

Den digitala tekniken kan i vissa fall ge ett mer jämlikt fördelat utrymme till alla, där alla syns lika mycket, samtidigt som vissa menar att skillnaderna mellan män och kvinnors möjlighet att synas fortfarande består. När kroppen inte längre är lika synlig i samtalet försvåras en del kreativitet, medmänsklighet och kommunikation – det blir svårare att se om kollegan eller doktoranden mår bra eller har förstått vad man säger – men det blir också svårare att utöva härskartekniker under möten och vissa skillnader mellan människor blir mindre framträdande.

För att digitala sammanträden ska fungera bra krävs det just att alla är med på samma villkor, att alla deltar via samma digitala teknik. När några deltar på plats i ett rum och andra deltar via länk får mötet en lägre kvalitet eftersom man inte längre deltar på samma villkor.

Digitalt nätverkande en utmaning
Nätverkande och relationsskapanade har påverkats på olika sätt. Dels upplevs det som utmanande att skapa nya kontakter när träffpunkter såsom konferenser, seminarier och utbildningstillfällen ställs in. Man menar att för att skapa en ny relation är det bättre att kunna ses ansikte mot ansikte och att det ses som svårare att upprätta nya relationer digitalt när man inte träffats IRL innan. Det faktum att digitala mötestekniker nu används och behärskas av så gott som alla har gjort det lättare att hålla kontakten med personer som man annars varit tvungen att resa långt för att träffa, t ex internationella kontakter, eller kontakter i annan del av landet.

Slutord
Några saker att ta med sig är att vi som samhälle är väldigt sårbara, men att vi också har kraften att snabbt ställa om. Vi har mycket att lära om ett digitalt arbetsliv, men genom att vara klok när det gäller olika möten, om de behöver ske digitalt eller ej, så kan vi minska restider, ha mer effektiva möten, ge fler möjlighet att delta och minska vår klimatpåverkan. En stor fråga är vad som kommer att hända med de positiva effekterna post pandemin. Om maktspråk och ojämlikheter på olika sätt har minskat i och med digitala möten finns risken att vi efter pandemin återgår till business as usual även där.

Tack till Kung. Skytteanska Samfundet och alla deltagare för ett intressant webbinarim

Annica Långvall, doktorand i Kost- och Måltidsvetenskap, Umeå Universitet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: