”Det är som ett meningsfullt arbete rent praktiskt också, att jobba med kroppen, och följa årstiderna, lära känna jorden och platsens förutsättningar men också ha den här direktkontakten med våra… konsumenter; medlemmarna.”                   

Under mitt fältarbete som forskarstuderande på Institutionen för kost- och måltidsvetenskap berättade en småskalig grönsaksodlare på ett andelsjordbruk som levererar grönsaker till en norrländsk kommun om just meningsfullheten hon kände i sitt arbete. Det har sedan kommit att bli ett centralt tema i min forskning om småskaliga matproducenter i Norrland. 

Att känna doften av jord, myllans kyla en höstdag i trädgården. Att arbeta tills kroppen är utmattad, och sedan fortsätta en liten stund till. Det är ett hårt arbete som småskaliga och hantverksmässiga matproducenter väljer att utföra dag efter dag trots utmaningar i lönsamheten. Går denna drivkraft, som beskrivs som meningsfullhet, att förklara akademiskt? Det är en fråga jag har brottats med på sista tiden. 

Jag kan själv så väl relatera till en dimension av den meningsfullheten; jag har ju själv stått med händerna fulla av jord – fulla av guld – och känt att jag varit på den plats jag är tänkt att vara. Det poddas och skrivs böcker där naturen beskrivs som svenskarnas religion, som ett sätt att hitta hem. Kanske ligger förklaringen av meningsfullheten delvis i något spirituellt. Jag kan dock inte låta bli att tänka att det ligger djupt rotat i vårt DNA att känna tillfredställelse av att vara i naturen, den som är källan till vår föda och vårt ursprung. Är det närheten till maten, den största formen av trygghet, som gör att det kännssom om vi kommit hem när vi står där i grönsakslandet?

Att förstå känslan av mening i direktkontakten med sina konsumenter är heller inte svårt ur mina personliga glasögon. Människan kan inte undvara människan: det blev väl plågsamt tydligt för många av oss under pandemin. Vi behöver varandra mer än många av oss trodde innan vi blev tvingade till isolering. Att dela med sig av mat, om än mot betalning, är att bryta bröd med sitt lokala samhälle, och det är något som varit grundläggande för vår överlevnad. 

Den meningsfullhet som beskrivs av matproducenterna har dock fler dimensioner vilka bottnar i en vilja att bidra till en hållbar samhällsutveckling genom sjysta produktionsmetoder, god djurhållning samt utveckling av det lokala samhället. Jag ser en ideologi utkristallisera sig i mitt forskningsmaterial, en mathantverkets och småskalighetens ideologi. En ideologi som kontrasterar mot den nötta bilden av entreprenören som en person som framför allt söker ekonomisk vinning. Den berättar om småskaliga matentreprenörer som främst drivs av en vilja att skapa en hållbar och meningsfull livsstil för sig själv och sin familj, med landsbygden i centrum – samtidigt som man vill bidra till samhällets utveckling både lokalt och globalt.

Jag återkommer till föreställningen om den goda maten. Det tycks så självklart ur lekmannaögon, och det är just det som gör det så intressant att studera med forskarens ögon. Det lokala, det småskaliga, det närodlade, det rena, det antas ha en inneboende godhet som vi tar för given men som tycks flyktig och svårfångad när den ska beskrivas i ord. Vad är det för kärlek vi har till maten från granngården? Kännedom, kanske. Det vi känner till känns säkert – och säker mat är en förutsättning för överlevnad. Tillgången till säker mat – att ha god och ren mat nära, det skulle kunna definieras som trygghet och detta får varje fiber i oss att slappna av. Utöver den trygghet individen får uppleva genom den goda maten så har lokal matproduktion såklart en stor betydelse för det lokala samhället, inte minst som en del av den lokala ekonomin där den blivit en självklar del av turismen.

Att kunna ”ta producenten i hand” på en matresa, virtuellt via sociala medier eller fysiskt på en marknad, erbjuder oss en annan typ av möjlighet att skapa känslan av närhet till maten. Att besöka matproducenter har blivit en attraktion. Men det är inte alltid vi kan klappa kon eller känna jorden som grönsakerna vuxit i under våra fötter. Då fungerar i stället relationen med producenten som proxy. Honungsburken som du köper direkt från bonden på torgmarknaden utan mellanhänder får ett annat värde än burken på butikshyllan. Den här effekten är så stark att en olivolja kan kännas närproducerad om den tagits hem och säljs i den lokala bondens gårdsbutik. 

Inom restaurangbranschens mer ambitiösa hörn är lokala produkter nästan ett måste på menyn. Många restauranger skapar år efter år ett större kontaktnät med lokala producenter som bidrar med sina lokala råvaror till restaurangen och därmed vinner en kvalitetsstämpel på sina produkter genom kockens auktoritet i samhället. Men när möjligheten att ta bonden i hand saknas för kocken, eller hemmamatlagaren, får man ta till ännu en sorts proxy; nämligen certifieringen. 

Certifieringar har på vissa sätt ersatt den personliga relationen och kännedomen som vi förr hade naturligt genom geografisk närhet – vilket förstås gör dem till bra verktyg för den som satsar på export. När vi inte själva längre har kontakt med jorden får vi lita på att ett litet grönt märke på produkten kan erbjuda oss säkerheten som vi förr fick genom personlig kännedom. Gott så. Certifieringar har många fördelar och alla kan, eller vill inte bo nära bondgården. Det finns dock tillfällen när certifieringar kan skapa hinder för den utvecklingen de förväntas bidra till. Har ni hört om Örnsköldsviks kommuns målsättning att senast 2024 ska minst femtio procent av de inköpta råvarorna vara antingen ekologiska eller lokalt producerade? I en debatt i kommunfullmäktige under innevarande mandatperiod propsade oppositionen på att kommunen i sin policy skulle byta plats på orden och därmed understryka värdet av det lokalproducerade. Det blev starten på en het debatt där utländska ekologiska tomater ställdes mot lokala icke-certifierade potater. 

Argumentationen från en del politiker var full av misstro mot lokalproducerad mat utan certifieringar, och det lämnade en frustration hos mig eftersom den så tydligt visade på en bristande förståelse för de faktiska produktionsmetoder och drivkrafter som enligt min pågående forskning karaktäriserar småskalig matproduktion i norra halvan av Sverige. När certifieringar blir det enda godtagbara sättet för en organisation att handla ”sjysta råvaror” måste det bero det på att vi kommit så långt bort från den personliga relationen mellan konsument och producent att vi inte längre kan känna oss säkra. Producenten i grannbyn, som på grund av en – kanske upplevt meningslös – administrationen och höga kostnader valt att inte certifiera sig men som fortfarande driver ett biodynamiskt och ekologiskt jordbruk, blir då inte aktuell i upphandlingen eftersom kommunens policy föreskriver ekologiskt framför allt. Tji fick det lokala hållbarhetsarbetet när avståndet mellan stad och landsbygd, konsument och producent, ökade till storleken av ett grönt litet märke på en förpackning. Man kan fundera över vart meningsfullheten tog vägen? Klart är att om några av alla möten som genomförs inom den lokala politiken kunde bestå av att makthavarna skapade relationer med de lokala producenterna, då skulle de förstnämnda kanske förstå att producenternas längtan efter ett meningsfullt arbete leder till produktion av mat med en kvalitet som kommunen borde sätta större värde på, även om det saknar ett litet grönt märke på sin förpackning.

Annica Långvall, doktorand kost- och måltidsvetenskap